Friday, 4 September 2020

Sparresan

Jag är helt ointresserad av aktier och finanser. Jag har ändå lärt mig hur det fungerar och med femti årsbudgetar i sparande gör jag numera som jag vill.

Min sparresa började med att jag sparade papperspengar i ett fotoalbum när jag var liten. Jag betalade min egen språkresa som tonåring. Jag flyttade hemifrån efter högstadiet och levde på studiebidrag, studielån, extra- och sommarjobb till långt efter en lång universitetsexamen. Det var glada dagar och nätter, men sus och dus är billigt som student och studielånet räckte väl till då. Utlandsjobb, utbytesår, språkstudier, massor av projekt och jag hade alltid pengar tillgängliga.

Efter examen gjorde jag inte mycket annat än jobbade hårt i femton år om jag minns rätt. Levde för jobbet, gjorde inget annat. Förutom på semestern, då gjorde jag alltid något svårt, stort eller långt borta. Resa med studier, jobb som volontär i uland, fjällen i fyra veckor med tält ensam; jag bröt alltid fullständigt jobbmönstret.

Och jag hade alltid pengar. Varje år gick jag igenom kostnader, planerade och budgeterade i samband med deklarationen. Sedan fick det vara så resten av året. Varje år blev det mer inkomster och mer kvar. Jag fick rådet att öka sparandet, inte utgifterna, med varje löneökning. Så sparandet ökade. Livsstilen förblev relativt oförändrad. Jag köpte ett hus med sparpengar. Jag betalade av studielånet. Det fanns inte mycket mer jag ville ha. ”Jobbet betalar” eller så var det gratis. Jag hade ett väldigt litet liv vid sidan av jobbet.
 
När allt det där jobbandet hade landat mig utomlands 2008 och 2010 när det inte var kul längre, påbörjades en otroligt svår process för att hitta ett annat sorts liv. Jag började med pengarna; sparade mer och sänkte mina personliga kostnader ytterligare. Med en sex dagars arbetsvecka fanns det ändå ingen tid. Ju mindre kul jobbet blev, ju högre blev sparkvoten. Över några år sålde jag dessutom bilen, huset, bohaget och gav bort det sista. Jag hade minimala boenden i två länder, ett förhållande i ett tredje och levde i kappsäck. Då behöver man inte mycket. Det gick givetvis inte i längden.
 
Långsamt förändrades min jobbidentitet och jag ersatte den med ett eget jag, ett annat jag. En person som inte definierades av jobbet. Med över tjugofem årsbudgetar i tillgångar sa jag upp mig. Tre länder och fyra språk blev två av vardera. Det blev ett nytt jobb utan statusprofil fyra dagar i veckan. Jag utvecklade mina egna intressen. Ytterligare några år senare packade en professionell flyttfirma ihop knappt tjugo flyttlådor och en matta. Det blev ett heltidsförhållande, ett heltidsjobb och bara två språk. Där är jag nu.

Jag har försökt låta bli att jobba. Jag gick i 'tidig pension' men trivdes inte trots att jag var fullt upptagen. 
Så jag sökte mig tillbaka till arbetslivet, denna gång på än högre nivå än tidigare. Levnadskostnaderna har inte gått upp, förutom engångsinvesteringen i ett par omgångar jobbkläder. Jobbet är inte min identitet utan min sysselsättning. Dessutom gör ytterligare inkomster framtiden ekonomiskt ljusare och den abnorma sparkvoten under pandemin, gör den delen av framtiden bekymmersfri.
 
Jag ska lära mig att inte vara beroende av deadlines och challenges. Jag ska lära mig att jag är tillräcklig ekonomiskt fri. Jag SKA gå i 'early retirement'. Jag lovar mig själv det. Men tydligen inte före femti och inte än.
Långt tidigare än de tror på jobbet dock. 
Mycket långt tidigare.
Det är mitt hemlighet.

4 comments:

  1. Du har inte funderat på att skriva avhandling? Sedan kan du ju bli privatdocent och få akademins alla fördelar utan att vara indragen i dess ekorrhjul!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Så smart du är och du har helt rätt, det är en av krogarna på långreven jag har ute.

      Delete
  2. Wow! Inspirerande story och blogg!

    ReplyDelete